Stackars, stackars, STACKARS QfE!

Jag är SJUUUUUK! Och FYI så finns det ingen som är så sjuk som jag när jag är sjuk. När jag inte får så mycket medlidande som jag anser att min sjukdom kräver- och det får jag typ aldrig?- brukar jag visualisera min egen begravning och hur mycket alla ska ångra sig då!

- QfE.... Hur kunde detta hända? Hon var så ung... så rynkfri... så smal... så VACKER.... hon hade så mycket att leva för! Varför, O varför tog vi inte hennes förkylning på allvar??

Dr Evil är värst av er alla. Han brukar klappa mig på axeln och säga "stackars stackars QfE det är verkligen jättejättesynd om dig, bäst du går och lägger dig" och han låter NÄSTAN trovärdig, men med den där lilla bitonen av ironin som gör att jag nästan önskar att jag dör på allvar- då skulle han allt få! HA!

Jag brukar ha ganska svårt att ligga kvar hemma när jag är sjuk. Inte så mycket för att jag är arbetsnarkoman, utan mest för att hemma finns ingen som tycker synd om mig, det är bättre att gå till jobbet så att alla kan säga hur tapper jag är! Men just nu har jag bara internutbildning på jobbet, plus att jag väntar på att det ska komma in roligare saker i pipen, så jag bestämde mig helt enkelt för att det kunde vara smart att spara på krafterna och vara hemma nån dag eller två för att vara alert istället för halvdöd när det väl händer saker (tills jag kom på att det rent ekonomiskt motsvarar minst ett par Tizzla-boots! Då grät jag nästan....). Dock är jag fortfarande kvar hemma i pyjamas, med ett par Fringe-avsnitt väntandes i datorn, så tydligen är jag tillräckligt sjuk för att det fortfarande ska vara värt det.

Fast det här med mejl är lurigt? Även fast jag- och alla andra med- är sjuka och inte jobbar, och inte tar betalt för att jobba, så sitter man ändå hemma och svarar på jobbmail? Vilket då även ger ångest för en massa saker man ändå inte kan göra nånting åt just nu? Snacka om win-win för arbetsgivaren!

Nu tänker jag ha en tête-à-tête med Walter Bishop. HAN om nån skulle minsann tycka tillräckligt synd om mig!