Man får göra det lite lätt för sig??

Självklart vill jag, precis som alla andra, bo i ett stämningsfullt sekelskifteshus med vitlaserade väggar och kakelugnar. Där går jag runt barfota i tidlösa, smakfulla, men samtidigt ytterst trendiga kläder och berättar om den ekologiska maten jag lagar från grunden, naturligtvis låter jag barnen vara med och laga mat eftersom det är viktigt att de får känna sig delaktiga, och jag skriker inte åt ens när de försöker sätta eld på katten.

Naturligtvis är det så. Och naturligtvis är det inte så jag har det? Jag HAR bott i ett sekelskifteshus med kakelugnar, och jag älskade det, men så här i efterhand (när jag flyttat därifrån) kan jag ju fundera över hur jävla smart det var av en ensamstående tvåbarnsmamma att bo i ett gigantiskt hus med enbart vedeldning, långt ute i obygden och där hela helgerna tillbringades med att skjutsa barn till kompisar- för det hade vi inga på två mils avstånd där vi bodde- och medan de var borta körde jag ved för att kunna hålla värmen resten av veckan. Och det fanns inte en chans i världen att man kunde gå barfota, dels förfrös man tårna och dels är hundraåriga träplankor helt jävla omöjliga att få så släta att små barnfötter inte får stickor i sig.

Jag skriker ofta åt mina barn. Lite för ofta. Inte bara när de sätter eld på katten, utan mest av gammal vana.

Jag försöker laga ekologisk mat från grunden. Inte för att jag har en tanke med det, utan helt enkelt för att jag inte gillar halvfabrikat. Jag är dock inte särskilt bra på det, och så fort Dr Evil eller brudarna är själva hemma så åker den frysta pyttipannan fram och det är deras bästa måltid den veckan.

Jag har aldrig trendiga kläder. Det räcker väl med att läsa inlägget nedan för att inse att jag har ganska udda smak...

Men trots allt detta är jag ganska lycklig? Jag trivs rätt bra i vår pyttelilla lägenhet utan trädgård nära stan *men vi HAR en öppen spis! Inte för att det går att elda i den, men i alla fall?* med kattklösta tapeter och horribla golv. Jag gillar min knalloranga soffa. Jag kommer aldrig bli nån bra handbollsmamma som gillar att stå vid sidan om och heja utan jag sätter mig alltid så långt från de andra föräldrarna jag bara kan komma. Jag gillar blockljus med LED-lampor i (se bilden ovan) från Clas Ohlson (Classe i sjön is da shit har jag upptäckt- det och Biltema!) som jag kan glömma att släcka. *Folk vars föräldrar brunnit upp gillar sällan levande ljus. Fråga vem som helst av mina syskon. Jag gillar levande ljus, men jag är rädd för dem och det här passar mig ypperligt- sen skiter jag högaktningsfullt i om det är trendigt eller ej??*

Det här livet passar mig. Jag kommer aldrig komma med i några heminredningsreportage- men jag har skrivit ett par stycken. Jag kommer aldrig ha råd att äga den senaste tekniken- men jag har förmånen att jobba med den. Jag kommer aldrig lyckas passa in min korta rultiga kropp i en benvit-tidlös-men-samtidigt-trendig-tunika-av-en-känd-designer-som-kostar-massor men jag är banne mig den enda jag känner som har en hemstickad kofta med en ko broderad på ryggen. Jag kommer aldrig kunna komponera en perfekt middag på lokala råvaror till 12 personer och bjuda dem till ett vackert dukat bord i mitt vackra hem- men jag har massor av underbara vänner som har full förståelse för mina tillkortakommanden som kock och som gärna bjuder hem mig och min kaotiska familjeskara.

Jag är rätt nöjd så här. Faktiskt!