Dagens Sanning- de tunga grejerna

Just nu läser jag den här boken: Saker jag och min sambo tyckte olika om av Sabina Strand. Åherrejäfflariminlåda säger jag bara!! Helt fantastisk. Kanske en liiiiten aning bitter, men hey- hade det varit jag hade jag lagt mig ner och dött!

Jag har haft lite skrivkramp på sistone. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, och huvudsakligen tror jag det beror på att jag inte har nån tydlig kategorisering? I min förra blogg skrev jag om alltalltALLT, men till slut blev det för personligt och då tog jag nåt slags beslut att jag inte skulle göra om det misstaget. Men jag ÄR personlig! Jag är typ världens mest sjukt öppna människa som aldrig kan dölja nåt- hela världen vet redan allt om min trotsiga tonår, min komplicerade relation till mina barn (eller ja- den är väl som de flesta andras men jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte är den mamman jag borde vara?) men kanske inte så mycket om min och Dr Evils relation, huvudsakligen för att han är ganska tillbakadragen och nog inte vill lämna ut så mycket? Men jag tycker det är jobbigt. Jag vill inte censurera mig?

I vilket fall. Den här boken. Dagens Sanning: Jag har ju en exman. En exman jag inte kommer så bra överens med eller gillar särskilt mycket. Det har tagit mig ganska många år att reda ut VARFÖR jag inte gillar honom- jag hade ju kunnat ta ett så drastiskt grepp som att fråga mina-f d våra- kompisar om varför jag inte gillar honom, för de har ju aldrig gjort det och ligger följdaktligen lite före? Men jag gillar ju de flesta andra ex jag har, jag har aldrig riktigt förstått den här biten om att först älskar man nån, men sen ligger man inte med varandra längre och då är man bittra fiender? Jag blev ju ihop med dem av en anledning, och även om kärleken tar slut behöver inte vänskapen göra det?

I X-mans värld gillar jag inte honom för att han ville skiljas. Och självklart- jag tyckte den biten var lite jobbig. Jag blev ganska syrak över att han låg med min bästa kompis lillasyster- den fåniga detaljen kostade mig förresten min bästa vän eftersom jag inte förstod lillasysterns situation. *ELler ja. Sett i ljuset av den kommentaren kanske det inte var min bästa vän, men det trodde jag. I alla fall* Jag tyckte det var jobbigt att han stötte på alla mammorna i mina- våra- barns klasser och dagisgrupp, lite pinsamt på föräldramötena efteråt sådär? Jag blev heligt förbannad över att när jag la mig 20 om kvällarna med öronproppar och sov eftersom jag började jobba kl 4, så låste han dörren om mig och mina sovande barn i ett hus som eldades med en massa kaminer och drog till sin nya flickvän (som jag inte visste om eftersom jag var så korkad så jag trodde att vi fortfarande var lyckligt, eller i alla fall gifta) och lämnade två barn på 3 och sex år mer eller mindre obevakade eftersom jag sov. Jag blev ganska upprörd när han sagt upp kontraktet till huset vi båda hyrde utan att fråga mig eftersom han tog för givet att jag inte skulle klara att bo kvar. Jag blev inte så glad över skilsmässan eftersom den kom som lite av en chock (ni hör och inser att jag är en ganska korkad människa va?) men jag kom över det på en månad lite drygt. Faktum är att jag minns känslan när jag vaknade en morgon och var ledsen, men inte riktigt kunde komma på varför? Jo just det.... jag ska skiljas... men vänta nu- är jag verkligen ledsen över det? Typ så. Och då släppte det. Jag har inte grubblat en sekund efter det, utan tvärtom tyckt att det var ganska bra det som skedde.

X-man förstod aldrig det där. Han ville att vi skulle vara vänner- men i min värld beter man sig inte så. MAN GÖR INTE SÅ MOT ANDRA MÄNNISKOR. Jag hade varit lika upprörd (eller ja. Nästan i alla fall) om han gjort det mot nån annan. Jag är ganska lojal mot mina vänner, och det förstod han aldrig? För honom var vänner en slit- och-slängvara som förbrukades när man inte hade nytta av dem längre- och jag stod de flesta av mina vänner närmre än honom *inser jag i efterhand* Jag ville inte vara hans vän- för han var förbrukad och jag förstod inte vad jag skulle med honom till? Han har gått igenom i princip varenda teori som finns: jag är svartsjuk, jag älskar honom fortfarande, jag är psykiskt störd, jag kan inte hantera relationer, jag vet inte vad jag vill, jag är lesbisk- you name it! Men den här biten om lojalitet har han aldrig ifrågasatt: varför skulle jag inte vilja vara vän med honom om det inte vore för att jag fortfarande vill ha honom?

För ungefär två år sen och en ganska uppslitande vårdnadstvist om Odd Molla (Mumlan vill inte ha med honom att göra. Hon må vara uppvuxen med honom, men han gjorde även där misstaget att tro att ett barns kärlek har man för alltid och man kan behandla ett barn hur man vill och de kommer alltid att förlåta: man kan tycka att han borde känna världens stoltaste, strongaste, starkaste Mumla bättre än så....) bestämde jag mig för att inte plocka upp fler kastade handskar. Jag är neutral i de konversationer (via sms. Vi har inte pratat med varandra på flera, flera år) vi har. Jag svarar inte på påhopp från hans sida- jag slår sönder en vägg i stället men låter honom aldrig veta det. Jag plockar inte upp saker som ligger uppdukade och serverade för ett präktigt bråk- jag orkar helt enkelt inte bry mig? Han är inte viktig? Han kommer aldrig ingå i min värld eller min krets, så varför ska jag släppa in ens de dåliga energierna från honom.

Det var Dagens Sanning. Och jag är back om track med att vara totalt självutlämnande igen.....