Dags för en Dagens Sanning nu igen

Jag har alltid haft, eller hade en sjukt hög smärttröskel. Den försvann som i ett trollslag när jag var höggravid och lagade tänder utan bedövning- på nåt sätt var det som om all ackumulerad smärta nånsin kom ifatt mig och efter det gjorde allting svinont!! Inklusive att föda barn.. snacka om tajming!

 

I alla fall:när jag var typ 20 köpte jag ett par supersnygga kilklackssandaler! Enda kruxet var att de var lite smala, så jag vrickade fötterna hela tiden och tänkte i mitt stilla sinne "ajajaj, det här kommer sluta med att jag bryter benet, haha". Sen gjorde jag det- bröt benet alltså. Eller rättare sagt foten... jag snavade i mina fina kilklacksskor och vred av nåt litet ben i foten. Men jag hade ju så hög smärttröskel, så jag fattade aldrig det utan fortsatte glatt min promenad hem. Först 12 timmar senare åkte jag till akuten eftersom foten var blå ända upp till knäet. *Rättelse: under högljudda protester eftersom jag till råga på allt har sjukhusskräck blev jag insläpad i en taxi av Mumlans far. När vi väl kommit så långt som till röntgen var han så trött på mitt gnällande om hur onödigt det var att åka till sjukan att han bad personalen att gipsa mig oavsett resultat, "helst över munnen" vilket ledde till att de slängde ut honom för att han var så oförstående och elak mot sin stackars flickvän.... Så här i efterhand kan jag förstå honom=)* Jag var gipsad i 6 veckor mitt under värsta högsommaren och har fortfarande ont i ena foten så fort den blir kall. Kul- not. Där och då svor jag på att aldrig mer skaffa så korkade skor, och det löftet har jag faktiskt hållit?

 

Dvs tills nu när jag hittade de allra finaste fina grå wedges ni kan tänka er! Klockan är bara åtta men jag har redan så ont i foten så jag nästan dör och har snavat två gånger. Om jag blivit smartare med åren? Inte mycket.