Det här är helt och hållet mina egna teorier, jag har aldrig gjort eller ens övervägt den operationen själv, men jag känner ett antal som gjort den och en av mina vänner står på tur att göra en nästa vecka. *Underbara fina A med ditt hjärta större än din kagge- jag håller alla tummar jag kan och jag lovar att ta väl hand om din älskade kisse tills du kommer hem!*
Problemet är nog inte operationen i sig-många, däribland Nina PX, tycker det är det bästa de gjort, utan just inställningen: det handlar inte om att lösa all världens problem och man blir inte automatiskt lycklig för att man är smal, utan det handlar om en enorm omställning vad gäller kosten! Man kommer fortfarande ha problem med sin knäppa chef, trasiga kylskåp, udda strumpor i garderoben, trista storhandlingar på måndagar- det är en operation, inte en "happily ever after-knapp!"
En av mina närstående gjorde för många år sen en bystoperation- även det en på sin tid mycket kritiserad operation där samma problematik lyftes fram. Men hennes ståndpunkt var aldrig fred på jorden, bättre jobb eller ens snyggare urringning, utan hade enbart en hälsoaspekt: F-kupa är inte roligt på en liten späd en-och-halv-meterskropp och den bh finns inte som avhjälper ryggproblem i det läget! Och operationen löste hennes problem, hon har inte ont i ryggen längre men hon har fortfarande udda strumpor i garderoben. Men hon lastar inte operationen för att strumporna är kvar (fattar ni poängen och kopplingen där? Det lät bättre i mitt huvud än det ser ut när jag skrev det....)
Man ska nog fokusera på VARFÖR man gör ett stort, livsavgörande ingrepp, och vilka förväntningar man har. Det kommer alltid finnas fall med medicinska komplikationer, men vi får inte glömma att det mänskliga psyket kan också spela oss många spratt.
Återigen: det här är bara vad jag tror och tycker, och det finns mångamångamånga som har bättre koll på det här än jag. Men hey- det är ju alltid kul att reta gallfeber på nån så här på lördagen??
Har en vän som också förminskade brösten för länge sedan. Nu mår hon mycket bättre: kan sporta, har inte ständig huvud- och axelvärk och de nya passar hennes övriga kropp perfekt!
SvaraRaderaJag förstår precis vad du skriver och håller med. Kram!
SvaraRaderaNu ska jag läsa vad NinaPX skriver.
Tack för fina ord hos mig! Inte jätteviktigt, men jag vill ändå klargöra att jag inte gjort en Bypass, min operation kallas för Sleeve Gastrectomy. Skillnaden är att man inte rör tarmarna utan "bara" gör om magsäcken. Fortfarande en viktoperation med krav på förändrat beteende, operationen är endast ett av verktygen för att lyckas. Som du säger, jag har fortfarande en "jäkla massa udda strumpor" i garderoben och måste välja hur jag hanterar det. :-D
SvaraRaderaÄr man inte stabil i sinnet eller lycklig innan så blir man inte det med hjälp av en operation heller.
Må gott!
Nina PX: Jo det är visst viktigt! FÖrlåt. *Jag får ursäkta mig med att jag tyckte det var dina tankebanor som var så tänkvärda, inte vad du gjort för operation=)* Och så ska man poängtera hur otroligt duktig du är som lyckats så himla bra med- tummen upp för dig!!
SvaraRaderaHåller med du:) Ha en fin lördag! Kram
SvaraRaderaMin sambo och jag tänkte samma sak när vi såg bitar av dokumentären, att vissa ser det som att trycka på en knapp att bli lycklig. Har en nära anhörig som gjorde en "tjockis" operation. Den personen var inställd på att det skulle bli tufft, men inte SÅ tufft. Istället gick det snett åt fanders! (som fan) Sånt är jobbigt att se när man är nära.
SvaraRaderaIbland önskar jag att personen istället bett om hjälp att äta mindre och röra sig mer, dvs att permanent ändra livsmönster. Med facit i handen hade nog det varit den enklaste vägen till "lycka".