Snart ett år sen

Hela graviditeten läste jag cancerbloggar. Läste och grät, läste och grät. Jag hann aldrig berätta att han skulle bli morfar igen. Det var en sån där grej jag brottades mycket med, om jag skulle berätta trots att det var så tidigt, jag visste ju att det var en kapplöpning mot tiden? Men jag sa aldrig något, och i efterhand känner jag att det var rätt beslut. Han hade blivit så ledsen av att veta att han inte skulle kunna vara med. Han gick bort på Mumlans födelsedag.

Idag diskade jag en glasburk som Mamo skrivit- felstavat naturligtvis, jävvla holländare- "Kardemuma" på. Ikväll hittade jag en ny cancerblogg. Nu gråter jag. Över orättvisan, över Mamo, över livets förgänglighet, över att allt kan vara över så fort att de goda människorna drabbas, över att vi inte ska vara osams i år över vart vi ska fira jul och att jag inte ger min son skitäcklig holländsk nyponsirap som tydligen är deras variant av AD-droppar.

Men jag är inte gravid i alla fall. For the record.

Att vara är att vara en påminnelse i vardagen