Vi sitter i bilen utanför Mumlans skola, på väg in till det årliga utvecklingssamtalet med hennes mentor. För en gångs skull är faktiskt familjen Sköldpadda tio minuter tidiga? Mumlan slänger sig ur bilen och frågar om vi vet vart vi ska, hon tänker gå i förväg.
- Nja, vi sitter här några minuter *underförstått: för att inte skämma ut dig, vi VET ju att vi är en skamfläck i ditt liv!* och så ska jag kissa med innan, så vi kommer snart.
Mumlan tittar på mig med panik i blicken.
- Assssååå vaddå?? Ska du PÅ TOA? På min skola? FATTAR du hur knäckt du är eller? Men kan du vara mer pinsam eller? *slänger igen dörren och går*
Några minuter (och ett toabesök senare) är vi på väg och jag inser att jag har tre missade samtal från Mumlan. Konfunderad ringer jag upp, vi är ju inte försenade än så jag förstår inte vad som är så viktigt?
- Men jag möter er! Jag hämtar er. Ni får INTE gå in i fel hus?
- Men lilla gumman, vi står där vi skulle träffa mentorn.
- ASSÅ RÖR er inte! Stå kvar där! Jag kommer, prata inte med NÅN innan jag kommer!!
OK. Min dotter skäms så mycket för sin mor att hon alltså inte ens får gå i korridoren som en vanlig vuxen person, jag måste eskorteras. Och tilläggas bör att hon på Öppet Hus-dagen för några veckor sen faktiskt fick höra av sina klasskamrater att hon har en cool mamma och en häftig plastpappa.... Jag kan inte låta bli att fundera på vilka restriktioner vi ålagts med om vi INTE varit coola=)
Att vara cool mamma är inte det lättaste.
SvaraRaderaMina 'stackars' söner har nästan alltid fått dragits med en mamma som varit superengagerad i deras fritidsaktiviteter å 'alla' kompisar har tyckt att deras mamma varit sååå cool medan de själva emellanåt varit rätt trötta på det mer eller mindre påtvingade bihanget till mor.