Var är min mantel?

Gårdagen slutade med att jag gick hem från ett föräldramöte med en stor klump i magen och en olustig känsla av att "det här är nog inte så bra?" Dagen började med att Molla ringde och grät för hon vill inte vara i skolan.

 

Hur göra med en unge som har alla skolresultat i ryggen och en intelligens som ligger på den övre halvan, men vars sociala kompetens sitter ute på en pinne i skogen? Jag har själv valt- nån pappa är ju inte medverkande här överhuvudtaget eftersom han har sin nya familj och han måste faktiskt ta hand om dem *och Dr Evil får inte lägga sig i för tidigare nämnda pappa för han är faktiskt inte förälder här??* - att inte fortsätta utreda Mollas diagnoser för jag vill inte att hon ska ha en stämpel med sig, men utan ytterligare utredning kan vi inte få hjälp med att reda ut hennes skolsituation, och skolan kan inte reda ut den heller för de anser inte att det är en skolsituation eftersom hon presterar bra (jag känner inte igen min unge alls i den här nya skolan, och jag tror inte hennes förra lärare skulle göra det heller men allt. är. så. bra. Å andra sidan fick vi ju inte rätsida på de här problemen på förra skolan heller, så jag tror att jag mest försöker skjuta över problemen på nån annan här....) Jag vet att medicinering har hjälpt andra med ADHD för det ger dem ett rättesnöre för hur saker borde fungera, men samtidigt vill jag inte ge henne signalen om att "nu ska du få medicin så att du blir normal"? Det är ju hon som är normen för hur en Molla ska vara, inte samhället, varför ska hon drogas ner för att passa ihop med resten av världen när hon är så himla fin som hon är?

 

Idag vill jag inte vara mamma. Idag vill jag vara superhjälte i mantel och landa på en skolgård här i närheten, peta ner ett gäng ungar med ett pekfinger fyllt av kryptonit och sen svepa iväg med Molla ut i universum.