söndag 9 juni 2013

Vad hände egentligen?

Den 29 maj åkte vi in, vi hade tid för planerat kejsarsnitt kl 11.00. Och det var i princip det? Mina tidigare (vaginala) förlossningar har varit långa plågsamma blodiga skräckföreställningar där jag varit övertygad om att jag ska dö och mina barn har nästan gjort det- det här var lugnt, fint och jag var med hela vägen. 12.56 var han ute, 3185 g tung och 50 cm lång och skrek som besatt. Pappa fick klippa navelsträngen och jag fick vara med ordentligt för första gången när ett barn kom till världen. 6 timmar senare var jag ur sängen, ett dygn senare var vi hemma. Jag har inte varit i så god form nån gång efteråt. Det är faktiskt första gången jag får höra det där magiska första skriket,  bara en sån sak?

Det var drygt en vecka sen. Vi kan inte ens tänka oss en tid när han inte fanns? Vi mår superbra och han med, amningen går splendid och han sover om nätterna. Just ikväll är han en klisterlappsmammagris som bara vill vara nära nära hela tiden men hey- som om det skulle vara nåt dåligt liksom?                                
                             



4 kommentarer:

  1. Underbart. Inget konstigt att han vill hänga med dig hela tiden!

    SvaraRadera
  2. Häftigt! Bra någon är lite positiv till kejsarsnitt också. Och stort grattis till nytillskottet, vilken fining!!

    SvaraRadera
  3. Jag håller med, har fött på båda sätten jag med och min första förlossning med Moa var en skräckupplevelse. Lång, utdragen och jävlig. Med bebis som inte mådde bra efter. Blev ju akutsnittad med V och det var bara positivt. Som du säger, man var med på ett annat sätt.....
    Och vad sugen jag blir på att sniffa bebis:) Kram

    SvaraRadera
  4. Underbart! Och så skönt att du fick en så fin upplevelse. Guppyn ser så god ut att man vill ta en liten tugga!

    SvaraRadera

Vassego, här är Pratpinnen!