onsdag 17 augusti 2011

Da place to be

Konstigt egentligen hur många saker det är som spelar in för hur man trivs med sitt jobb? När jag var liten trodde jag att man bestämmer vad man vill bli, man utbildar sig till det, och sen gör man det tills man dör. Punkt. Man kan väl säga som så att tiden utvisat att det hela är liiiiite mer komplext än så kanske....
 
Jag pluggade i 6 år till två olika examen. Ingen av dem är solklart relaterad till det jag gör idag. Fram tills för 5 år sen reflekterade jag inte över att mitt yrke ens fanns, och om jga hade gjort det hade jag nog inte stannat tanken där utan vandrat vidare. Jag är konsult, och är alltså inte fast stationerad på ett och samma ställe (nu brukar jag längre perioder vara det ändå- ett uppdrag varade så länge som två år! Men grundprincipen är att jag inte har ett eget skrivbord) Och faktiskt så börjar det bli väldigt uppenbart hur mycket själva arbetsplatsen spelar in för att man ska trivas- inte bara det man gör! *självklart för de flesta- jag vet. Men jag har först nu börjat fatta det här?* Det spelar roll vilken slags kaffe som finns och när och hur man får dricka det, hur lokalerna ser ut, transporten dit, vem man jobbar med, om det är ok att spela musik, om man måste klä sig på ett visst sätt, om hur mycket man måste polera sitt uppträdande (utöver hyfs och vanligt folkvett naturligtvis), hur vägen till jobbet är, vilka man har närmast omkring sig, möteskulturen och vilket ledarsskap som tillämpas.
 
Just nu trivs jag väldigt, väldigt bra där jag är. Jag kommer förmodligen trivas lika bra på nästa uppdrag. Det har även funnits uppdrag där de flesta kriterier egentligen varit uppfyllda, men som jag hatat som pesten pga att nån liten men väldigt viktig detalj falerat. Det är ett oerhört komplext samspel det där! Men nu mår jag bra. Jag dricker kaffe, lyssnar på Ceasars Palace och munhuggs med roliga kollegor. Mina arbetsuppgifter för dagen är åt helskotta tråkiga, men det funkar- för att de andra faktorerna samverkar. Visst är det konstigt? I morrn får jag förmodligen göra nåt roligare (eller åka tåg. Det är ett jäffla tågåkande hela tiden?) och med det roliga följer fortfarande kaffedrickandet, Ceasars samt kollegorna. Isn´t life good?

2 kommentarer:

  1. Jo, life is ganska good:) Och visst är det viktigt med bra arbetskompisar och miljö. Jag fick världens nytändning på mitt jobb när en kollega försvann;) Kram

    SvaraRadera
  2. Hej där du kloka TFQofE!
    Jag är en sådan vanemänniska och behöver utan tvekan en fast punkt att ta mig till varje dag.
    Jag har ett starkt behov av att muta in mitt skrivbord, min hörna och mitt skåp.
    Utan dessa små äganderätter så mår jag skit på jobbet (ja ja, jag har för stunden inget jobb...).
    Men tror att det är olika, en del har större behov av sitt revir än andra, jag tillhör de första.

    SvaraRadera

Vassego, här är Pratpinnen!