Make love, not war

Så här vacker blir man av att skjuta AK-4.... Och det är bara armen:)

Det jobbiga med ett vapen är dock inte att det väger 5 kg, att man aldrig nansin har det längre än en armbåge bort-inte ens på toaletten- eller att man står i stridsmundering i 30 graders sol på en grusplan i åtta timmar och skjuter. Det jobbiga med ett vapen är att det dödar människor. Så mycket som jag grät första dagen har jag inte gråtit sen min pappa dog! Jag grät och sköt, grät och sköt, blev kramad av min fina fina grupp,grät och sköt igen.

Jag tror på fred- make love not war! Fortfarande, efter att ha känt kraften i en AK-4, sett kulorna och hålen den sliter upp, står jag hellre framför en bakom en- jag kan inte ens tänka tanken att nånsin rikta en sån här mot en annan människa! Samtidigt så ser jag ju dilemmat: om jag har ett vapen och nån annan står och siktar på tjugo barnhemsbarn då? Om alla jag älskar samt 30 till kommer dö om jag inte oskadliggör två andra? Det bara tumlar och river och sliter i skallen!!

Den här veckan är en av de.roligaste och jobbigaste jag nånsin genomgått. Inte fysiskt, det ar fortfarande en bra bit kvar av min fysiska kapacitet och jag här konstaterat den har veckan att om man jämför med medelsvensken så är jag nog hyfsat vältränad! Men psykiskt är det oerhört tungt. Tolvtimmarsdagar, snabba ryck, standig press och moraliska och etiska dilemman hela tiden. Allting bygget på samarbete och förtroende för dina kamrater, och det har jag verkligen! Jag ångrar inte det här en sekund, jag skulle gladeligen göra om det och jag skulle vilja rekkommendera andra att göra samma sak, men det är helt annorlunda mot vad jag trodde det skulle vara.

Och det är en vecka kvar. En hel lång vecka av blod, svett, tårar, kamrater, ångest, kramar, lyckorus och nya erfarenheter. Och jag är sååå himla glad att jag åkte hit!!

Published with Blogger-droid v1.6.3