Och nej- jag vill inte höra att "tihi, måste vi prata feminism i alla lägen"!

Jag är en allt-eller-inget-människa. Hälften av de kilon jag gick ner, är tillbaka på min dvärgakropp igen efter införandet av genensam bil i hushållet *det faktum att förut cyklade jag till jobbet i princip varje dag, ca en och en halv mil om dagen- 6 mil till Mårrans land är liiite för mycket så nu åker jag buss, det sätter sina spår helt enkelt?* Detta tillsammans med noll inspiration till att överhuvudtaget försöka anstränga sig med matlagningen *återigen är problemet Mårrans land: vår familj består av två tonåringar och två pendlare?* gör att läget helt enkelt inte är ok? I helgen försökte jag googla fram någon slags veckomatsedel, och fick fram ett förslag som syntes ganska ok, till jag lusläste och insåg att vi isf skulle äta bönor varje dag i nån form i en hel vecka... Helt ok för min del, men vi är ett par till i hushållet? Sen slog det mig: min kära bok. Min underbara, fina, färdiga, smarta bok med veckomenyer fixa och färdiga och skitgoda! Så nu är det 6 kilo på 6 veckor som gäller igen! Och skitsamma om jag går upp hälften igen? Om jag går ner 10, upp 5, sen ner 6, upp 3, så har jag ju ändå minskat sammanlagt 8 då? Vilket är otroligt mycket bättre än inget alls!

 

I helgen räfsade vi sommarstugelöv, vilket var bra träning för en ovan stadsbo? Samt putsade fönster, som redan nämnts. Samt åt glass- vilket jag inte ens tänker ha ångest för, 6k6v or not, den mensvärken jag hade i helgen har jag inte haft sen jag hade eftervärkar efter Molla för 13 år sen! Satnam Hakuna. Jag vaknade kl 22 i lördags kväll av att jag svettades floder av en skållhet vetekudde i mellangärdet och en Mumla som kommit hem- bara det faktum att jag somnar innan hon är hemma är oroande nog tycker jag- och ville kräkas, gråta och krypa på golvet. Dagen efter googlade jag bra tips och fick då upp ett helt fantastiskt råd från 1177.se: Det kan hjälpa om man drar upp knäna mot kroppen.

 

Nu är ju inte det här någonting jag drabbas av varje månad längre, men jag gjorde i tonåren, och jag vet att det finns många kvinnor som fortfarande har det så här en gång i månanden i ca 4 dagar varje gång. Ponera detta: Om män varje månad försattes ur "stridbart skick", om de hade så ont så de inte kunde gå till jobbet, kräktes när de klev ur sängen, svimmade av smärta och blödde som stuckna grisar, hade det då funnits ett preparat som lindrade, förmodligen till och med botade, denna åkomma? Eller hade de uppmanats av sjukvården att "dra upp knäna mot kroppen så känns det nog bättre"? Jag tror inte det.

 

Man kan tycka vad man vill om debatten om hen, löneskillnader, könskvotering, sexuella trakasserier, ojämlikhet i hemarbetet, etc etc etc, men det finns ett område där kvinnor är otroligt eftersatta och det är vården! Generellt sett så forskas det inte om kvinnor, det forskas inte om kvinnors åkommor och det forskas framförallt inte PÅ kvinnor! Och det är faaaan inte OK!! Jag betalar lika mycket landstingsskatt som en man gör, då vill jag att lika mycket forskningspengar viks till min vård, att jag får vård efter mina förutsättningar och att jag får rätt vård anpassad efter det faktum att jag faktiskt inte är av samma längd, vikt, mått, hormonnivå som en 18-årig manlig värnplikt. Faktiskt. Och min mensvärk kanske inte är viktig i långa loppet, men den ger mig en skrämmande insikt om vad som skulle kunna hända när/om jag får en hjärtinfarkt. För den behandlingen utgår från män. Det vi vet om ADHD utgår från pojkar. Stroke drabbar heller inte bara män, även om man kan tro det. Fibromyalgi däremot är ju en s k kvinnosjukdom, så den är ju mer svårdefinierbar (och kallas dessutom för kärringsjuka i folkmun- bara det!) Och vad gör man åt fibromyalgi? Ni som är drabbade av det kanske kan fylla i här, jag vet ju-dessbättre inte, får jag skamset säga- inte, men vad jag hört möts dessa kvinnor ofta av ganska mycket oförståelse.

 

Detta är Sverige 2012. Och vi räknas fortfarande inte.