Jag vet inte hur många recensioner jag läst på sistone om Pinks nya album där hon dömts ut totalt; hon har blivit slätstruken, mainstream, sålt sin själ till Mammon och bryr sig mer om att komma in på top-100 än att som tidigare framföra sitt budskap.
Och det har gjort mig så himla ledsen?! Jag har från dag 1 älskat Pink, jag tycker hon har varit en helt fantastisk känga i musiketablissemangets röv och aldrig neverever backat för vad hon tycker och tänker, lämnat ut sig själv totalt och varit en fantastisk förebild som inte väjer för rejält tunga samhälls- eller för den delen självkritiska- texter.
Så gissa om jag blev lycklig när jag väl tog mod till mig och började lyssna. I love it.
Välkommen tillbaka Pink, det är banne mig du och jag mot världen:-)
Har aldrig kommenterat hos dig men läser dig varje dag. Jag tycker precis som dig, har alltid varit ett stort fan av Pink och hyser stor beundran för det hon uträttat och uträttar som artist. Det verkar som att de som kritiserar henne slår ner på när hon är allt för självutlämnande i sina texter eller slår ner på henne när hon är mainstream hur hon än är så får hon kritik. Men det har inte och kommer inte ändra min personliga uppfattning om henne.
SvaraRaderamvh Nina
Då är det du, jag och Pink mot världen då:-)
SvaraRaderaTack för kloka ord och välkommen tillbaka hver gang:-)
Efter att jag kommenterat ditt inlägg om Pink så kunde jag bara inte släppa tanken på det
SvaraRaderadu skrev om hennes texter och letade då fram texten på en av hennes senaste: Blow me [one last kiss] som har blivit en ny personlig favorit Har du inte läst texten till den så gör det. Jag tycker den säger så mycket om ett sprucket förhållande som inte går att rädda.
mvh Nina
Jomen det är ju just precis så hon är (den låten är ju faktiskt ett perfekt exempel på det), hon förskönar eller romantiserar inte, utan hon beskriver rakt upp och ner hur man faktiskt bär sig åt när man blir riktigt ledsen eller förbannad:-)
Radera