Igår var jag trött så det dansade blå blixtar framför ögonen, jag glömde bort mitt eget personnummer när jag stod på apoteket och försökte få ut medicin och jag blev rasande arg och försökta hitta min chef för att skälla ut honom (det visade sig tack och lov att han inte var där... fast han hade förtjänat det, det hade han) Idag tog det emot redan när jag skulle gå till jobbet, det kändes som att jag bara ville dra täcket över huvudet och aldrig mer gå upp, i varje fall inte förrän klockan 12 när vi har-ännu-ett-sjukhusbesök-som-jag-vet-på-förhand-kommer-att-sänka-mig-ännu-mer-men-det-får-jag-inte-visa-Molla. Mumlan ligger i bihåleinflammation hemma, jag hittade henne på mattan i hennes rum igår där hon låg och feberyrade.
Men så, i morse, efter min morgonpromenad, satt Moll helt plötsligt hemma i lägenheten innan skolan trots att det är pappas vecka och var bara bubblig och glad och som hon ska vara, hon skulle hämta upp lite grejer innan skolan. Och väl på jobbet kom det tre snabba kickar från Kapten Guppy, ungefär som "hej mamma, jag ville bara säga hej"!
Och på nåt konstigt sätt blir livet lite ljusare? För även om mina barn är lite defekta- en snorig ända upp i hjärnan, en yrslig på mer än ett plan och en ännu olevererad- så är de mina och jag vet ärligt talat inte hur livet skulle vara utan dem och vad jag skulle leva för då?
Hihihihi. Du skriver så roligt. Och familjen är alles - såklart.
SvaraRaderakram
Alldeles helt riktigt! De är ens egna guldklimmpar!
SvaraRaderaLika lycklig jag blir av dem, lika arg kan de göra mig. För att inte tala om hur mycket jag saknar dem när de inte är i närheten!
SvaraRaderaJa det kan man undra! Visst är det mysigt när det börjar röra sig i magen:) Helt underbart till och med! Kram
SvaraRaderaVilken dag, trist med de sjuka barneb, hoppas dom kryar på sig snart. Och sparkarna, underbart!
SvaraRaderaKram fina!