Väntar på nåt annat

Det är svårt när stora barn är sjuka. Små vabbar man. Punkt. Det gör man inte med stora lika lätt, dels är det ett byråkratiskt bekymmer- jag har läkarintyg, men ooooorkar helt enkelt inte ta fighten med Försäkringskassan för alla oändliga småtimmar hit och halvdagar dit, jag är hellre på sjukhuset gratis och hemma jobbandes- och dels har man en annan moralisk plikt? Det är liksom en sak att min kollega inte kan jobba hemma när hon samtidigt har en febrig tvååring som vägrar gå ur hennes knä, men min trettonåring ska ju bara vaktas, jag kan jobba samtidigt som jag är hemma och bara ser till att hon inte blir medvetslös? Så jag pusslar, småjobbar, är ständigt nån annanstans i tankarna vare sig jag är hemma eller på jobbet, googlar symptom, väntar på samtal från läkare, väntar på samtal från andra projektledare, väntar på att skolan ska ringa om att hon måste få gå hem, väntar på samtal från kunder, väntar på samtal från mina resurser, väntar på att livet ska ta en annan vändning.

 

Och jag har inga svar längre om att det nog inte är farligt, att det nog går över, att vi ju ska på en ny undersökning nästa vecka och då vet vi mer efter det, att vi väntar på att nån expert på nånting ska höra av sig. Jag kan bara ta henne på allvar och tillsammans med henne gå igenom symptom på tumörer, MS, leukemi, och gud vet vad för sjukdomar en trettonåring inte ens borde veta att de existerar, och rationellt försöka sortera bort dem. Men jag vet ju inte mer än hon? Så vi väntar. Och väntar. Och väntar. Och ringer igen. Och väntar.  Och googlar. Och väntar på att livet ska ta en annan vändning.