måndag 10 december 2012

Väntar på nåt annat

Det är svårt när stora barn är sjuka. Små vabbar man. Punkt. Det gör man inte med stora lika lätt, dels är det ett byråkratiskt bekymmer- jag har läkarintyg, men ooooorkar helt enkelt inte ta fighten med Försäkringskassan för alla oändliga småtimmar hit och halvdagar dit, jag är hellre på sjukhuset gratis och hemma jobbandes- och dels har man en annan moralisk plikt? Det är liksom en sak att min kollega inte kan jobba hemma när hon samtidigt har en febrig tvååring som vägrar gå ur hennes knä, men min trettonåring ska ju bara vaktas, jag kan jobba samtidigt som jag är hemma och bara ser till att hon inte blir medvetslös? Så jag pusslar, småjobbar, är ständigt nån annanstans i tankarna vare sig jag är hemma eller på jobbet, googlar symptom, väntar på samtal från läkare, väntar på samtal från andra projektledare, väntar på att skolan ska ringa om att hon måste få gå hem, väntar på samtal från kunder, väntar på samtal från mina resurser, väntar på att livet ska ta en annan vändning.
 
Och jag har inga svar längre om att det nog inte är farligt, att det nog går över, att vi ju ska på en ny undersökning nästa vecka och då vet vi mer efter det, att vi väntar på att nån expert på nånting ska höra av sig. Jag kan bara ta henne på allvar och tillsammans med henne gå igenom symptom på tumörer, MS, leukemi, och gud vet vad för sjukdomar en trettonåring inte ens borde veta att de existerar, och rationellt försöka sortera bort dem. Men jag vet ju inte mer än hon? Så vi väntar. Och väntar. Och väntar. Och ringer igen. Och väntar.  Och googlar. Och väntar på att livet ska ta en annan vändning.

4 kommentarer:

  1. Åhh, känner med er. Det är alltid bättre att veta, oavsett besked, innan dess svävar man i hemsk ovisshet, kastad mellan hopp och förtvivlan med jämna mellanrum. Google kan vara både en förbannelse och välsignelse, jag har hittat många sjukdomar mina barn har på medicinsidor (som dom förstås inte haft i verkligheten), jag hoppas det ordnar sig för din dotter.

    Många kramar till dig och din 13-åring.
    Malin

    SvaraRadera
  2. Visst är det meckigt när barnen fyllt tolv och är sjuka. Ska dom ligga hemma och spy eller vara feberyra (eller vad det nu är som dom har) alldeles ensamma. Och vem fan asar med en kräksjuk unge till vårdcentralen för att få ett läkarintyg på att man ska vara hemma och ta hand om dom?? Skönt när man har ett jobb som kan skötas hemifrån ibland (jag får sådana skräckbilder framför mig att jag har en intensivvårdspatient med sin respirator parkerad i mitt vardagsrum, hua).
    Hoppas tjejen kryar på sig snart.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Så tufft det låter och jag hoppas verkligen att det inte är något allvarligt! Och så all denna information som finns tillgänglig nuförtiden, ibland funderar jag på hur bra det är... Kram

    SvaraRadera
  4. Det är verkligen inte lätt. Jag hoppas hon får besked snart. Kram

    SvaraRadera

Vassego, här är Pratpinnen!