Daaaaay-oo, daylight comes and me wanna go home

I förrgår kom Mumlan hem från skolan glädjestrålande:

 

- Vet ni, på psykologin pratade vi om att olika människor har olika bra ledaregenskaper, och då tog vår lärare mig som exempel! "Ni förstår Mumlan, henne la jag  märke till redan första dagen, hon lyser verkligen, hon kommunicerar på ett tydligt sätt och hon är ambitiös. Hon är ett bra exempel på en ledargestalt!"

 

Molla, den ständigt lika uppmuntrande trettonåringen, stirrade med fasa på sin syster.

 

- Va? Vad hemskt. Han var full va?

 

Japp…. Det var just det här med att stärka varandra ja…. För att spinna vidare på egenheter hos min familj har nu Dr Evil studerat gravidappen och läst att vid den här veckan kan det ofödda barnet höra och känna igen sin omgivningsröster, och det kan därför vara bra att prata med, sjunga eller läsa sagor för bäbisen. Personligen tror jag dock inte att DAAAAAAAAAY-OOOOO är den ultimata visan för en bäbis, men vem vet- Mumlan fick sig till livs den enda vaggsång hennes pappa överhuvudtaget kände till jämt  och ständigt (tyvärr var han inte så bra på det här med musik: vad han trodde var en gammal välkänd vaggvisa som han olyckligtvis glömt texten till identifierade vi andra tämligen snabbt som ledmotivet till "Tre Kronor"… men ansatsen var bra tycker jag?) och uppenbarligen, av döma av vad hennes lärare tycker så har det ju gått bra för henne i livet ändå. Guppyn ska nog överleva några Harry Belafonte-vrål får vi hoppas utan att lida någon större skada.

 

Vi börjar dessutom samla på oss en acceptabel namnlista, vilket är bra. Vad det blir när hen tittar ut sen är ju en annan sak. Vis av erfarenhet vet jag att det kan vara bra att satsa på mer än en häst:-)

 

P.S För att förtydliga: Mumlans lärare är inte känd för att vara full på jobbet. Det är Molla som drar alla med- i hennes ögon- avvikande åsikter över fyllekammen. Ingen skugga över psykologiläraren alltså:-)