Är det konstigt att man längtar bort nångång?

Ja kanske, när man sett den här utsikten. Och just nu längtar jag ju inte bort, men hem.

Jag har upptäckt att jag har svårt att prata med snygga människor som jag inte känner? Jag blir på nåt sätt bländad, jag kan nästan inte titta på dem? Skumt. Vet inte om det tyder på dåligt självförtroende eller mindervärdeskomplex eller vad det är, men på nåt sätt blir det som att försöka titta rakt in i solen..... Det är inte nödvändigtvis det motsatta könet, det är alltså inte attraktion jag menar *även om jag minns just exakt samma fenomen från första gången jag träffade Dr Evil!* utan bara.... liksom I'm not worthy?

Iaf. Sol. Lite värme. Åka hem. Gårdagens mjukglass (Långa Farbrorn och jag byggde mjukglass på Jensens Böfhus!). Fredag i morrn. På det hela taget är det ganska bra?