fredag 24 september 2010

Var är min mantel?

Gårdagen slutade med att jag gick hem från ett föräldramöte med en stor klump i magen och en olustig känsla av att "det här är nog inte så bra?" Dagen började med att Molla ringde och grät för hon vill inte vara i skolan.
 
Hur göra med en unge som har alla skolresultat i ryggen och en intelligens som ligger på den övre halvan, men vars sociala kompetens sitter ute på en pinne i skogen? Jag har själv valt- nån pappa är ju inte medverkande här överhuvudtaget eftersom han har sin nya familj och han måste faktiskt ta hand om dem *och Dr Evil får inte lägga sig i för tidigare nämnda pappa för han är faktiskt inte förälder här??* - att inte fortsätta utreda Mollas diagnoser för jag vill inte att hon ska ha en stämpel med sig, men utan ytterligare utredning kan vi inte få hjälp med att reda ut hennes skolsituation, och skolan kan inte reda ut den heller för de anser inte att det är en skolsituation eftersom hon presterar bra (jag känner inte igen min unge alls i den här nya skolan, och jag tror inte hennes förra lärare skulle göra det heller men allt. är. så. bra. Å andra sidan fick vi ju inte rätsida på de här problemen på förra skolan heller, så jag tror att jag mest försöker skjuta över problemen på nån annan här....) Jag vet att medicinering har hjälpt andra med ADHD för det ger dem ett rättesnöre för hur saker borde fungera, men samtidigt vill jag inte ge henne signalen om att "nu ska du få medicin så att du blir normal"? Det är ju hon som är normen för hur en Molla ska vara, inte samhället, varför ska hon drogas ner för att passa ihop med resten av världen när hon är så himla fin som hon är?
 
Idag vill jag inte vara mamma. Idag vill jag vara superhjälte i mantel och landa på en skolgård här i närheten, peta ner ett gäng ungar med ett pekfinger fyllt av kryptonit och sen svepa iväg med Molla ut i universum.

7 kommentarer:

  1. Du skriver så fantastiskt om något jag skulle uppleva med vanmakt. Jag hoppas du hittar din mantel men under tiden skickar jag en STOR kram till er båda! KRAM!

    SvaraRadera
  2. Kramar till er båda! Det kanske inte hjäper rent fysiskt men i tanken så...
    Ha en så härlig fredag det bara går :D

    SvaraRadera
  3. Tack- ni värmer! Och JO- det hjälper oerhört!

    SvaraRadera
  4. Du menar väl inte att skolan påstår att det inte handlar om en skolsituation om din dotter mår dåligt där? Att hon presterar bra är väl en sak, skolgång handlar ju om så mycket mer än att bara prestera. Om hon har större behov än andra att få hjälp med de sociala spelreglerna så tycker jag nog att skolan måste kunna hantera det. Kamrater, miljö, stämning, glädje, samarbete - allt sådant påverkar ju också hur våra barn mår. På med manteln, men ge dig på skolan, lärare och rektor istället. Må gott och styrketankar skickas härmed åt ditt håll!

    SvaraRadera
  5. Fast den där skrämmande "stämpeln" behöver inte alltid vara en belastning. Den kan medföra att det blir lättare att få resurser, stöttning o i förlängningen en bättre, mer anpassad skolgång för dottern. Var inte rädd för medicin, det kan ge dottern balans i en kanske mellanåt kaotisk tillvaro. Var rädd om dig, jag förstår din oro o frustration <3

    SvaraRadera
  6. Har ju jättesvårt att sätta mig in i din situation. Förstår dock att det måste vara skitjobbigt, jag går ju själv och oroar mig över en dotter som jag egentligen inte behöver oroa mig för. Stor kram till dig:)

    SvaraRadera
  7. Jag tror tvärtemot dig att en "stämpel" är bra, att Molla då (förhoppningsvis) får rätt hjälp att utvecklas på ett för henne bra sätt.
    Som det verkar vara nu är hon i ett slags utanförskap, utan att någon förstår varför.

    Anyways.
    Stor kram!

    SvaraRadera

Vassego, här är Pratpinnen!