torsdag 17 maj 2012

Någon plockar rosor

Tack för era kramar och tankar igår. Ting satte huvudet på spiken: "de griper tag om ens hjärta och sliter ut en liten del av det när de går vidare. Man blir lika paff, förvånad och sorgsen varje gång!" För så är det. Molla frågade mig "mamma, om det gör så här ont när man mister sin hamster, hur känns det inte då när man mister en människa?" och svaret är egentligen att det inte skiljer? Man har sin egen relation till allting. Jag grät floder över min lilla hamster, jag grät tills jag kunde andas ut men inte in. Min farbror dog för ett par veckor sen och det berörde mig inte alls. Jag var helt förkrossad när Mumlans pappa dog, och jag var nog lika förkrossad när marsvinet vi hade, vårt första "barn", dog också. Faktiskt. (Och han hade haft full förståelse för det och hade nog reagerat likadant) Så jo. Jag tror nog Mollas förlust var så stor den kunde bli.

Ett minne som ploppade upp.... när Mumlans pappa dog var hennes enda kommentar inför begravningen jag vill ge pappa en ros. Såklart hon skulle få det, herregud liksom, det är väl det minsta man kan göra för henne? Hon spänner sina himmelsblå ögon i mig, sin pappas ögon, och säger en blå. Min pappa ska ha en blå ros. Jahopp. Exakt HUR lätt är det att skaffa en blå ros? Efter typ 18 nej och lika många höjda ögonbryn hittade jag en ung tjej på en av stadens största blomsterhandlar som med ett brett leende konstaterade att hon såg det som en utmaning och det skulle hon ordna- tummis! Och det gjorde hon. Och mamman andades ut. (Jag förstår egentligen inte VARFÖR det var skulle vara svårt, jag tycker jag ser färgade blommor hela tiden? Men där och då var det helt omöjligt.)

Caj Karlsson – Rosor (feat Lars Demian)

Idag blir det begravning. Och verandabygge. Och grill med Långa Farbrorn med familj. Och förhoppningsvis en promenad för att rensa huvudet. Vi ska bo i sommarstugan några dagar och jag kan oftast inte kommentera i min telefon, men jag läser hos er och tänker på er. Jag hoppas på lite sol och långa kvällar och gin med tranbär och Mumford & Sons – White Blank Page på stereon hela dagarna.

4 kommentarer:

  1. Jag tror att det är precis samma sorts intenvisa sorg - i alla fall för min egen del - när någon älskad försvinner oavsett vem det är. Jag var närmast otröstlig i flera veckor efter att min älskade katt hade lämnat mig och jag kände igen mig till 100% när pappa dog förra sommaren.
    KRAM

    SvaraRadera
  2. En sorg är en sorg och hur stor den blir beror inte på storleken på den som dör eller hur länge denne lever, utan på eran relations intensitet.
    Hoppas ni får en bra helg!
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Sorg som sorg. Minns när vår guldhamster dog när jag var liten, brorsan kunde inte gå till skolan dagen efter för han var utom sig av sorg. Älskade familjemedlemmar blir de ju och det är tungt när de försvinner.

    Och ja, testa yogan. Jag kör på SATS men har du inte kort där finns ju säkert något bikramyogaställe.

    kram

    SvaraRadera
  4. Åhh, vad sorgligt med hamstern. Det är så sant så att man har sin egen relation till allt och att det kan göra så himla ont. Jag hade flera hamstrar som barn och var alltid otroligt uppriven när det gick mot sitt slut minns jag. Värmande kramar!

    SvaraRadera

Vassego, här är Pratpinnen!