Helgen har varit helt suverän med lagom takt, lagom mycket jobb, lagom mycket vin och toppades igår med ett kalas för Odd Molla.
Vet inte om jag nämnt det förut, men min käre man är en våffelhora. Om nån känner till stödgrupper för, antingen våffelmissbrukare eller anhöriga till våffelmissbrukare, får gärna säga till. Det är ett tungt ok att bära, och jag och Dr Evil klarar inte detta själva? Till saken: Odd Mollas mamma är bagare. Dock tycker detta otacksamma barn inte om det mamma bakar, utan hon hade beställt Almondy Daimtårtor.... Kul va? Till råga på allt så tål ju inte storasyster dessa, utan jag var tvungen att baka ändå (hehe, inte så betunganden utan mest kul!) och hade storslagna planer. Dvs till begäret hos våffelhoran slog till!
- Vi kan göra våfflor!
- Alltså älskling... det är en jättebra idé, men vi har ett yttepyttelitet provisoriskt kök med minsta möjliga redskap och världens segaste kokplattor. Dessutom har vi inget varmvatten.
- Vi kan göra dem ute!
- Ehhm...
- Jag hämtar skarvsladden! Räcker det med fyrdubbel sats?
Så igår satt jag ute på en gräsmatta och gjorde våfflor! Till Dr Evils försvar ska tilläggas att han minst 4 gånger erbjöd sig att byta av mig, men blotta anblicken av hans lyckliga ansikte som han proppade in våfflor i gjorde det lätt att offra sig=)
Odd Molla? Tror hon fick i sig en våffla. Och kanske en liten tårtbit? Eller rättare sagt, hon tog en men jag tvivlar på att hon åt den.... Men det blev ett ytterst lyckat kalas, utan uppdukade bord, utan dignande kakfat och utan minutiösa förberedelser (förutom våfflorna, men det skötte ju Dr Evil allt utom själva gräddandet) Varför egentligen knöla till det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vassego, här är Pratpinnen!